Rånet i Kisa har givit tacksamt utrymme för olika förståsigpåare att kräva storslagna krafttag mot brottsligheten. Som vanligt drar presskåta proffstyckare snabbare än sin egen skugga.

Högerpressens ledarskribenter myser: Vad var det vi sa? och överträffar sig själva i krav på hårdare tag: Större vapen till polisen! Längre straff! Kortare permissioner! Och låt för allt i världen inte fångarna spela teater med Lars Nor³n!

Somligt är förstås berättigat. Polisen måste ha resurser att bekämpa den grova brottsligheten. När allvarliga hål i säkerhetsnäten upptäcks, måste man se över rutinerna. Men rånet är trots allt bara en isolerad händelse. Den föranleder inte att upprepa den gamla valsen om hårdare tag mot brottslingar.

-Jag ville kriga. Och striderna i Mostar var de bästa jag varit med om, sa häktade rånaren Jackie Arklöf, dömd för krigsförbrytelser efter sin tid i kroatisk sold i Bosnien-kriget.

Att förbjuda extrema organisationer är farligt.

Någon med Arklöfs livsfilosofi lär hårdare straff inte avskräcka från fortsatt brottslighet. Däremot kanske bättre fångvård kan göra mycket för att underlätta återanpassning. Inte minst för att förhindra att anstalterna fungerar som både högskola och arbetsförmedling för grova brottslingar.

Möjligheten till mediautrymme i rånets efterspel fick också Lars Stjernkvist, generaldirektör för integrationsverket, att lansera ett drastiskt förslag. Det är dags att förbjuda rasistiska organisationer, tyckte Stjernkvist i måndagens aktuellt. Det är en både farlig och dum id³.

Alla tre Kisarånarna har förvisso kopplingar till högerextrema organisationer. Kanske är nazismen en förevändning att begå brott. Men det har aldrig funnits något som tytt på att rånet varit politiskt betingat. Vi har tre grova brottslingar, socialt störda, dömda för våldsbrott och med fängelseturer bakom sig. Den bakgrunden brukar bankrånare ha.

Vad viktigare är: Förbud mot extremistiska organisationer är både verkningslöst och farligt. Så hindrade det tyska förbudet mot extrema politiska organisationer inte Röda Arm³fraktionens blodiga terrorvåg under 1970-talet. Inte heller högerextremisters våldsdåd och politiska framgångar under 1990-talet. Med förbud följer underjordisk kamp och martyrskap.

Återigen har tävlan om några värdefulla extraminuter i mediebruset lockat fram brösttoner och drastiska men överförenklande åtgärdsförslag. Det befrämjar vare sig kampen mot brottsligheten eller kampen mot nazismen.