Slutligen fick då tyskarna sin efterlängtade förändring av medborgarskapslagen. Lagom till den tyska författningens 50-årsjubileum klubbade förbundsrådet det lagförslag som den röd-gröna regeringen och liberalerna enats om.

Förväntningarna har varit höga på att den nya regeringen ska kunna göra upp med de föråldrade principerna i 1913 års lag och finna en lösning som fungerar i den globaliserade eran.

Mer om medborgarskap: »  Det nationella spöket och medborgarskapet.

Den som väntat sig en radikal modernisering av medborgarskapsbegreppet blir dock mäkta besviken på den nya lagen. Det nödvändiga kompromissandet har gjort den tämligen urvattnad.

Däremot är den rent tekniskt desto mer nydanande. I Tyskland födda utländska barn ska nämligen få åtnjuta dubbelt medborgarskap till 21 års ålder, då de måste bestämma sig för ett av dem. Den som inte före 23 års ålder bevisat att hon övergett det andra medborgarskapet blir av med sitt tyska. Lösningen är författningsmässigt tveksam, då ett tyskt medborgarskap bara kan förverkas under mycket speciella omständigheter.

Väljaren har ingen anledning att se invandring som ett problem. Tvärtom.

På grund av detta har kristdemokraternas vansinneskampanj mot lagförslaget ännu inte nått sitt slut. Stolt förkunnade kristdemokraterna på torsdagen att man nu samlat in fem miljoner underskrifter mot den nya lagen. Vidare tänker man låta den prövas av författningsdomstolen. Och vid händelse av ett maktskifte ska den avskaffas.

Man kan fråga sig vad det är som driver kristdemokraterna till dessa pinsamheter. Det står i alla fall klart att man har ridit på inget annat än rasistiska strömningar. Många som undertecknat uppropet anser sig nämligen ha skrivit under mot invandring i sig, inte bara mot det nu aktuella lagförslaget.

Unionspartierna (CDU och CSU) har på så vis valt att ge legitimitet åt åsikter som länge varit icke-rumsrena i Tyskland, istället för att utöva det ledarskap som kan förväntas av det ledande oppositionspartiet.

Är det taktisk beräkning för att hålla högerflanken fri eller börjar kristdemokraterna vackla i sin eljest pålitliga bekännelse till demokratiska värderingar? Oavsett vilket är det en betänklig utveckling.

Debatten i Tyskland borde föras i en helt annan riktning. Den tyska väljaren har ingen anledning att betrakta invandring som ett problem. Tvärtom, för Tysklands del väntar under de kommande decennierna en befolkningsminskning på åtminstone tio miljoner samt en drastiskt ökande andel åldringar.

Med sådana framtidsutsikter borde diskussionen handla om hur man kan få fler människor att söka sig till och känna sig välkomna i Tyskland. Välstånd och social trygghet går nämligen inte att garantera utan rimliga proportioner mellan försörjande och försörjda.

Men en så enkel logik förmår tydligen inte ens vid 1900-talets slut att hävda sig gentemot mer primitiva instinkter.