Till journalistens största ansvar hör förmågan att förhålla sig objektiv. Det där är en sanning som alla är överens om, utan att man någonsin debatterar om vad det egentligen ska betyda. Jag har aldrig läst en enda artikel om vad begreppet verkligen innebär, och hur det i praktiken ska vara möjligt för en människa av kött och blod att förhålla sig fullständigt objektiv till allt som pågår omkring henne.

Frågan ställdes på sin spets under en reportageresa jag gjorde i Israel i maj förra året. Under tre veckor fick jag praktiskt taget värja mig för den mängd uppslag som väller över en i Mellanöstern. Israel svämmar över av historier - sorgliga, ilskna, gripande, frustrerande historier. Historier som får blodet att koka i kroppen. Historier som får en att känna sig ytterst liten som människa. Historier som verkar för otroliga för att vara sanna, tills man inser att verkligheten i Mellanöstern överträffar all diktning.

Kort sagt, historier som inte lämnar någon oberörd.

Det är det som är problemet. Det är inte meningen att man som journalist ska reagera känslomässigt på ämnet man skriver om.

Naturligtvis hade jag stålsatt mig inför resan. Försökt hitta uppslag som skulle ge rättvisa åt båda sidorna i konflikten. Och jag gav mig in i arbetet med liv och energi, träffade människor, gjorde intervjuer, kuskade land och rike runt. Snackade med hela spektret - bosättare på Har Homa, israeliska soldater, palestinska gästarbetare, vanliga trevliga normala människor från båda sidorna.

Rätten till liv förblir oförytterlig.

Till sist stod jag där och visste inte vad jag skulle göra med detta sammelsurium av känslor som byggts upp inom mig.

Ingen ska tro att det är möjligt att träffa en familj från Gazas flyktingläger utan att det väcker känslor. Att tala med någon som körts ur hus och hem för att leva trettio år i misär utan att fatta sympatier.

Till exempel.

Detta leder en in i en spiral av grubblerier och självanklagelser. Tills man inser att det finns endast ett sätt att rättvist förhålla sig till konflikten israeler-palestinier. Det är att försöka förstå båda sidor ur deras egen synvinkel, utan att för den skull förfalla till relativiseringar typ "alla är lika goda kålsupare".

En journalist ska vara objektiv i den bemärkelsen att han ska göra sitt yttersta för att förstå alla parter i en konflikt. Försöka sätta sig in i den tankevärld och verklighet som leder människors handlingar. Men det betyder inte att han bekvämt kan slå ut med händerna och konstatera att alla har lika rätt eller fel.

Mellanösternkonflikten är som en malström. Den drar mattan undan alla rättsbegrepp. På ytan. Men det betyder inte att rätt och fel är föränderliga storheter. Det finns en rätt som förblir oförytterlig, och det är rätten till liv. Till ett människovärdigt liv.

Det gör mig ont att tänka på den palestinska familjen som kördes bort från sitt hem. Och det gör mig ont att tänka på min israeliske kompis som knappt vågar åka buss, eftersom han var med om bombattacken på Ben Yehuda 1997.

Ingen av dem förtjänar att relativiseras bort som brickor i ett politiskt spel. Båda har rätt att uppmärksammas som individer, inte som ansiktslösa offer för ett oövervinnligt system. Västerländsk media har en tendens att kasta in handduken och skylla alla slag av övergrepp på urgamla historiska fejder så fort en konfliktsituation ter sig mångfacetterad. Så var fallet med kriget i Bosnien, så är fallet med Mellanösternpolitiken och så är fallet med Kosovofrågan idag.