Nationalsången, svenska kyrkans psalmer och den blågula fanan är centrala symboler i en vanlig svensk skolavslutning. De symboliserar också hur skolpolitiken kvävs av vanföreställningen om den svenska kulturens rätt till hegemoni i Sverige.

Skollagen och läroplanen är de dokument som styr och reglerar skolans uppgifter. I gällande läroplan (Lpo 94) för grundskolan stadgas att eleven ska fostras till dygdighet "i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism." Här betonas att skolans uppgift är att ge eleven "delaktighet i det gemensamma kulturarvet", "det svenska samhällets värdegrund" och "förtrogenhet med vårt svenska, nordiska och västerländska kulturarv."

"Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv ­ värden, traditioner, språk, kunskaper ­ från en generation till nästa."

Svenskhet görs till en neutral icke-kultur.

Här står det alltså, svart på vitt: Skolans grundläggande uppgift är att göra eleverna till goda, kristna svenskar.

Att läroplanen trycker på vikten av tolerans, demokratiska värderingar och "förståelse för andra kulturer" gör inte saken bättre. För eleven antas fortfarande vara en svensk med förståelse för invandraren. Hur ska den som inte ser sig som svensk, kunna känna sig hemma i en sådan skola?

Inom socialdemokratin och vänsterpartiet är motståndet massivt mot skolor med en annan kulturell inriktning än den svenska. "Privatskolor kan bidra till segregation, såväl socialt som kulturellt" skriver Vänsterpartiet i sitt utbildningspolitiska program, samtidigt som de betonar skolans uppgift att lära invandrare svenska. Även om prominenta socialdemokrater visar nyfikenhet för friskolan, är skepsisen stark när det gäller skolor med kulturell profil. Göran Persson gav uttryck åt sådan skepsis i valrörelsen, hur han kände "en viss ängslan för exempelvis muslimska skolor."

Oron över en sådan "etnifiering" av skolan är deras tyngsta argument mot friskolor på kulturell eller religiös grund.

Men den oron grundar sig i missuppfattningen att den kommunala skolan idag är kulturellt, språkligt och religiöst neutral. Dess etniska svenskhet görs icke-kulturell. Att sjunga psalmer och hissa svenska flaggan är neutralt, men att läsa koranen och hissa finska flaggan är religiöst och etniskt. Den svenska kulturen utmålas av sossarna, vänstern och andra inbitna försvarare av svenskheten som ett neutralläge som invandrare ska integreras i, assimileras till.

För vad händer med svenskheten i förortsskolan, när de svenska eleverna väljer sig därifrån? Hur ska skolan - som läroplanen uppdrar - kunna förmedla det svenska språket och det svenska kulturarvet i en skola där få ser sig som svenskar enligt läroplanens definition? Här framstår det absurda i läroplanens svenskhetsmani som övertydligt, för är det någon skola som uppfyller planens mål att vara en "kulturell mötesplats", så är det just skolan i den mångkulturella förorten.

Kulturarvet och svenskheten måste bort ur läroplanen. Rätten att starta friskolor ska vara oberoende av skolans kulturella profil. I grund och botten handlar det om individens rätt till sin egen identitet, rätten att inte prackas på en svenskhet som man inte vill ha. Den insikten saknar sossarna och vänstern. För den som har svenskhet som norm, blir kulturell mångfald ett problem.

"Den fördömande strategin förvandlar demokratin till ett ärevördigt museum utan levande mänskligt innehåll. Därför behöver vi paradoxalt nog demokratins fiender för att hålla demokratin levande. Om vi inte noga studerar de idéer vi anser vedervärdiga, om vi inte noga sätter oss in i hur deras förespråkare agerar, så riskerar vi att förlora också vår egen förståelse av det vi vill försvara."