En välartad karriärist eller en socialistisk vänsterrabulist? Det är valet för SSU, där intrigerna kring vem som ska bli förbundets nästa ordförande pågår som bäst.

Smidig, socialt kompetent och politiskt mainstream - det råder ingen tvekan om att Michael Damberg både känner och anammar framgångsreceptet inom socialdemokratin. Men varför vill han styra ett förbund av dårar, där slagord som socialism, klasskamp och planekonomi utlyser reflexmässigt betingade kollektiva glädjeyttringar?

Klasskamp pågår - inte i samhället, men väl inom SSU.

Dambergs motståndare, Malmöbon Luciano Astudillo, är på sätt och vis mer begriplig. Han kommer från det distrikt som bara för något år sedan lät trycka upp röda kampanjknappar med texten "Planekonomi - sann demokrati". Det är onekligen ord och inga visor, men det torde inte förvåna den som vet att SSU i Skåne mer eller mindre är att betrakta som marxistiskt.

Vän av marknadsekonomi frågar sig då om herr Damberg är något att hoppas på. Nog borde han kunna stämma i bäcken och tala om för Astudillos alla kamrater att kapitalismen skapat betydligt fler välfärdsstater än planekonomin?

Tyvärr icke. I en intervju i Svenska Dagbladet nyligen låter Damberg som en sillmjölke och säger att om han blir ordförande ska han få slut på "det interna grollet" och vara en "enande kraft". King of Fools, med andra ord.

I praktiken råder det ingen tvekan om att Damberg ska försöka se till att marxisterna, planekonomiförespråkarna och bensinmacksbombarna (jodå, i kampen mot kapitalismen är även dessa medel tillåtna tyckte åtminstone en SSU:are för en tid sedan) i Skåne inte får dominera SSU-toppen och prägla den externa bilden av SSU.

Behöver det tilläggas att Damberg i Skåne betraktas som något av en etablissemangskandidat?

Slutsatsen blir att klasskampen pågår som bäst - inte i samhället, men väl inom SSU. Eftersom historien inte gav Marx rätt, kanske Luciano Astudillo kan göra det? I så fall bör nog unge herr Damberg lämna skutan innan någon får för sig att det är dags för revolution...

När man ser besökssiffror för de senaste numren av Friktion, slås man av hur poppis #12 tycks vara. Under den gångna veckan har numret haft mer än 15 gånger fler besök än genomsnittet. Orsaken ligger troligen i den ledare som handlar om sexistiska tjejtidningar. Men är det vilsekomna surfare ­ lockade av sökord som bröst, porr och sex - som givit den oväntade upplageökningen? Eller är det kanske så, att inte ens den bästa av läsekretsar kan motstå det simplaste av säljknep?