Socialdemokratin går från klarhet till klarhet på totalitarismens väg. Ambitionen att styra allt tycker man sig inte behöva dölja. Och eftersom regeringen tror att "vanligt folk" finns och dessutom har en vilja, finns det ingen anledning att sky några medel att uppnå allsmäktighet.

Två exempel på denna totalitarism har kommit i dagen den senaste månaden. Det första i valanalysgruppens haverirapport, som skulle förklara varför Partiet gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Det andra i skolminister Wärnerssons nya förslag om att alla barn ska ha rätt till tre timmar gratis förskola om dagen.

"Sverige behöver en stark regering." Det är utgångspunkten för analysgruppens förslag till vad Partiet ska ha för ambitioner för framtiden.

"Om vi socialdemokrater inte kan ta tillbaka vår helt dominerande roll riskerar vi att få lika stora problem att skapa starka regeringar som de borgerliga partierna har haft. Även om ett stort parti med nödvändighet måste hantera stora inre spänningar, så är det att föredra framför spänningar mellan olika partier i en regering. Socialdemokratins mål bör därför vara att åter etablera oss på en nivå kring 45 % av rösterna. Det långsiktiga målet bör vara en socialdemokratisk regering med egen majoritet i riksdagen."

Sossarna har inte förstått poängen med flerpartisystem.

Att spänningar inom Partiet föredras framför spänningar mellan partier visar att sossarna inte förstått poängen med flerpartisystem: Att människor med likartade värderingar sluter sig samman i arbetet för det de tror på. Då utkristalliseras olika politiska program som strävar mot olika samhällsmodeller. Väljarna får en möjlighet att väga den ena visionen mot den andra och rösta för vad de tror på.

Om Partiet ska locka alla till sig, för att sedan reda ut spänningarna inom sig, vet väljarna till slut inte vad de röstar på. EMU-frågan är ett paradexempel. Det vore illa, men inte hälften så illa, om det vore s-medlemmarna som styrde partiet. Men snarare är det så, att när partitoppen har bestämt sig, mobiliseras medlemmarna. Därmed är frågan avgjord utan att medborgarna haft något att säga till om.

Analysgruppens ambitionsförslag, att sträva efter egen majoritet i riksdagen och inte ingå koalition med någon, innebär att Partiet vill regera även med minsta möjliga majoritet över största tänkbara minoritet. Att nästan hälften av väljarna inte delar Partiets samhällsvision tycker analysgruppen inte behöver ha inverkan på regeringspolitiken.

I demokratiska stater brukar det emellertid finnas kontrollmekanismer som begränsar maktfullkomliga partiers strävan, någon slags reglerad maktdelning. I Sverige är det meningen att raden om kommunalt självstyre i regeringsformen ska garantera de lokala politiska initiativen och skydda kommuner och landsting från regeringens klåfingrighet.

Utspelet häromveckan (DN-debatt 18/3) från skolminister Wärnersson om förskolan är ytterligare ett exempel (efter maxtaxan och hindren för bostadsförsäljning) på att regeringspartiet helt tappat respekten både för grundlagen och för landets nästan 300 fullmäktigeförsamlingar. I artikeln finns inget resonemang om att förslaget strider mot det kommunala självstyret. Snarare tvärtom. Det är kommuner som i demokratisk ordning beslutat att inte ge dagisplats till arbetslösas barn, som är anledningen till Wärnerssons förslag.

Reformen "får inte innebära försämrad ekonomi för kommunerna", slår ministern fast. Därmed säger hon att det perversa omfördelningssystemet mellan kommunerna, med pomperipossaeffekter och allt, ska användas ännu mer, trots att syftet med lokaldemokrati är att kommunmedborgarna själva ska styra över sina skattepengar - även när de inte genomför Partiets politik.

Viljan att kontrollera samhället uppifrån och synen på kommuner och mindre partier som endast legitimerare av demokratin, är delar av en totalitär ambition som blivit allt tydligare i Partiets regeringar.