"Jag travesterar ett uttalande av Robespierre och kallar nationalitetsprincipen ett spöke, uppfunnen av bedragare för att kunna dra dårar vid näsan. Hela den s k nationalitetsprincipen - så, som Ni uppfattar den - är den egentligen över huvud taget en princip eller alls en hög kulturprincip?

Hela vår kulturutveckling riktar sig emot nationalitetsprincipen, så uppfattad, att en nation utesluter en annan och skall avskärma sig från denna. Hela vår kulturutveckling är en oupphörlig räcka av segrar över denna princip, och till vårt århundrades ära kan sägas, att den internationella, kosmopolitiska strömningen mer och mer vunnit överhand över dessa nationella impulser."

Citatet ovan är inte, som man skulle kunna tro, hämtat från John Stuart Mill eller någon annan liberal tungviktare, utan ur ett tal av den socialdemokratiske riksdagsmannen Wilhelm Liebknecht inför den tyska riksdagen år 1886.

Det visar på ett stolt arv hos de tyska socialdemokraterna, som deras svenska kolleger bara kan avundas dem. Orden känns också märkligt aktuella i den debatt, som så dominerat den tyska politiken under de senaste månaderna - nämligen den om det dubbla medborgarskapet.

"Vi vill ha integration, men inte dubbelpass" heter det. Varför? kan man fråga sig.

Den nya regeringens strävan att reformera medborgarskapslagen var i alla avseenden lovvärd. Gällande rätt kan härledas tillbaka till år 1913 och har bjudit på en del perversiteter under tidens gång.

Så ledde t ex den strikta härstamningsprincipen till att tyska myndigheter efter återföreningen fick utgå från nazisternas s k "Volkslisten" över renrasiga arier för att avgöra vilka polacker som kunde göra anspråk på tyskt medborgarskap.

I dagens Tyskland finns det vidare åtskilliga permanent boende människor, av såväl tysk som utländsk härkomst, som av olika anledningar inte åtnjuter alla de rättigheter som ett tyskt medborgarskap innebär. Rättsläget är rikt på inkonsekvenser och anakronismer.

Den kristdemokratiska oppositionens våldsamma kampanj emot regeringsförslaget, som öppnar möjligheten för dubbla medborgarskap i vissa fall, har varit beklämmande fattig på argument. "Vi vill ha integration, men inte dubbelpass" heter det. Varför? kan man fråga sig.

Oppositionens företrädare blir ofta svaret skyldiga, men om någon gång en motivering hörs, så är det med primitiva argument av typen "Man måste ju bestämma vilken nationalitet man vill ha". Vi har hört det förut. Regeringens reträtt efter valförlusten i delstatsvalet i Hessen framstår därför som inget annat än en seger för dumheten.

Mot bakgrund av de tyska erfarenheterna kan två viktiga slutsatser dras vad gäller medborgarskaps- och integrationsfrågor i allmänhet, som är särdeles intressanta i ett europeiskt perspektiv:

För det första visar debatten det viktiga symbolvärde som medborgarskapsfrågor kan besitta. Politikerns roll som pedagog går inte att ta miste på. Oavsett vilken sida som haft rätt i rent materiellt avseende, råder det ingen tvekan om vem som tydligt uttalat sig för öppenhet, frihet och integration mellan folkgrupper och vem som fiskat i grumliga vatten av nationalism och reaktionär inåtvändhet.

För det andra står det alltmer klart, att nationellt inriktade och ömsesidigt uteslutande medborgarskapslagar blivit hopplöst föråldrade i ett alltmer integrerat och mot omvärlden öppnat Europa. Tiden är mogen för en europeisk medborgarskapsrätt, ett närmande mot den amerikanska modellen, där medborgarskapet uttrycker en frihet och samhörighet som överbryggar kulturella skillnader istället för att befästa dem.

Sedan Wilhelm Liebknechts dagar har allt för lite gjorts.

"Feminism är en vacker -ism."