S&D-special:
Friktions guide till EP-valet

Det är inte lätt att veta hur man ska rösta i valet till Europaparlamentet 13 juni. Väljarna bryr sig föga, medierna visar ett ljumt intresse och partierna försöker pracka på oss ett antal kandidater som inte ens dög att bli landshövdingar.

Men rösta bör man, förstås. Tack och lov finns det ju vettiga kandidater i alla partier. Och dåliga. Friktion listar några som vi vill dissa och några som vi vill hissa.

Suger Duger
Eva-Britt Svensson (v), vice ordförande i Nej till EU och andranamn på vänsterlistan. Lika fel som Jonas Sjöstedt är rätt – för att vara vänsterpartist. Mussie Ephrem (v) från Örebro, drog Issayas-regimen i Eritrea inför OAU:s domstol för brott mot mänskliga rättigheter – och vann!
Eva Goës (mp). Vi trodde att det inte kunde bli värre när Gahrton äntligen lämnar Strasbourg. Så fel vi tog. Paolo Silva (mp) driver krysskampanj från 25:e plats i hopp om att driva ut anti-EU-populismen ur miljöpartiet
Inger Segelström (mp). Vi förstår att socialdemokraterna satte Persson, Paggan och Messing på affischerna istället för sin toppkandidat till EU-parlamentet. Widar Andersson, en hyfsat liberal sosse. Den som vågar krama friskolor i SAP vågar säkert gunga kapten Perssons roddbåt också i EU-frågor.
Hans Lindqvist (c). Centern kickade medlemmar som ställer upp på EU-motståndarlistor. Men på centerns egen lista får man visst vara hur mycket EU-motståndare som helst. Fredrick Federley (c), representerar det nya i centern: Liberalism, federalism och internationell solidaritet. Nästan som folkpartiet förr.
Esse Petersson (fp) från Jönköpings län gick 2002 till val på sin slogan ”nej till rasism, nazism, kommunism, terrorism och internationella homosexadoptioner.” Fatima Nur (fp). Har tagit strid mot Leijonborgisterna i folkpartiet och försvarade sin rätt att ha vad hon vill på huvudet.
Lennart Sacrédeus (kd), mörkermannen som kryssades in i Europaparlamentet 1999 representerar den del av kristdemokraterna som borde förvisas tillbaka till predikstolen i pingstkyrkan. Jakob Forssmed (kd) har omskapat KDU från präktigt och konservativt till proggigt och solidariskt.
Gunnar Hökmark (m). En av de blekaste borgerliga Tjatte-klonerna ska tydligen få en reträttpost i Bryssel. Kul för Gunnar, tråkigt för moderatväljarna. Anna Ibrisagic (m). Vi har inte sett så mycket av henne, men jämfört med Hökmark och Charlotte Cederschiöld kan hon knappast vara ett nedköp. Uteslutningsmetoden, liksom.