De förödmjukande partierna

Partierna blöder medlemmar. Socialdemokraterna och moderaterna tappade drygt 10 000 medlemmar var – enbart i fjol. Men varför ska medlemmarna stanna kvar, när deras partiledningar förödmjukar dem?

Förra året förlorade socialdemokraterna 9 000 medlemmar. Under de senaste tio åren har tappet varit 100 000. Inför extrakongressen i helgen skrev partisekreterare Lars Stjernkvist (Dn-debatt 16/4) att trenden kan vändas genom nya arbetsformer. Öppenhet, rådslag, tankesmedjor och värdefullare medlemskap ska göra socialdemokratin till en ”bubblande mötesplats”.

Men efter kongressen är det uppenbart att det inte kommer att lyckas – inte i socialdemokratin heller. Varför ska sossar, moderater, liberaler, kommunister och alla andra som lämnat de svenska folkrörelsepartierna vara kvar när deras partiledningar förödmjukar dem?

Även moderaternas partisekreterare Sven Otto Littorin förklarade tidigare i våras att partiet förlorade nästan 10 000 medlemmar förra året. När han i Ekot fick svara på frågan om varför det var viktigt med medlemmar, blev svaret:

”En viktig inkomstkälla för partiet”

För det första är medlemsavgifterna en viktig inkomstkälla för partiet, för det andra ger många medlemmar hög trovärdighet i samhället, och för det tredje är medlemmarna en viktig rekryteringsbas.

Ett slag i ansiktet

Ärligt talat, varför engagera sig i ett sådant parti, när ens viktigaste bidrag är några hundralappar per år, inte ens en halvtimmes konsultarvode? Förnedrande.

Fredrik Reinfeldt kunde inte heller låta bli att slå medlemmarna i ansiktet. Ett av hans första stora utspel som partiordförande var att förklara att partiets tidigare skattepolitik var dålig och i första hand gynnade de rika.

Hur mycket tänkte han på sina medlemmar då, som år efter år, på gator och torg, i valkampanjer och i fikarum, försökt argumentera som Bo Lundgren att det är de fattiga som mest behöver skattesänkningar? Ska de krypa till korset nu i fikarummet och förklara att de var lurade?

The golden boys baxar på

Debatten om övergångsregler i folkpartiet följer samma mönster. Genom buffelmetoder i riksdagsgruppen baxade the golden boys i partiledningen igenom en linje som partiorganisationen rasade mot. På medlemsmöten runt om i hela landet har kritiken varit stenhård, även om den ännu inte har fått några konsekvenser.

Skulle inte jobba för att socialisera bankerna

Vad kan de trogna medlemmarna från åren på fyraprocentspärren säga nu, de som hävdade att folkpartiet i alla fall aldrig skulle flirta med främlingsrädsla eller varna för hotet från invandringen, annat än att de var lurade?

Lurade gammelkommunister

När vänsterpartiet hade kongress härom månaden raderades hela den moderna vänstern ut ur partistyrelsen. In valdes gammelkommunister och Castro-kramare, och med kommunistiskt patos antog kongressen en motion om att bankerna skulle socialiseras.

Medlemmarna som konspirerade, argumenterade och motionerade inför kongressen måste någonstans ha hoppats att detta skulle få effekt på partiets politik.

Men Lars Ohly förklarade snabbt att politiken låg fast och att socialisering av banker inte var en fråga som riksdagsgruppen skulle arbeta med. Lurade!

Kongressombuden är ett problem

Istället för att sätta agendan i partiernas arbete har partikongresserna fått funktionen att i bästa fall sätter gränser för vad partiledningarna inte får göra och tycka.

”Jag skulle vilja köra över er. Är det okej?”

Arbetsmarknadsminister Hans Karlsson bad i helgen s-kongressen om ett ”öppet mandat”. Det var förvisso inget lurendrejeri, däremot samma sak som att säga: ”Jag skulle vilja köra över er. Är det okej?”

Om han trodde att kongressombuden tyckte som han hade han ju kunnat få deras stöd på ort och ställe. Nu måste de istället åka hem till fikarummen och säga: ”Karlsson tycker att våra åsikter om arbetsmarknaden är ett problem. Han vill ha ett öppet mandat.”

Sannolikt är det få politiskt engagerade människor som känner lust att vara med i ett parti om det innebär att man förödmjukas inför sina vänner och arbetskamrater. Medlemstappet visar att människor inte vill bli lurade. Det är ett sundhetstecken.