Suger Duger
Klimatet i svensk politik. Den socialdemokratiska hegemonin gör att inget parti får vilja sänka skatten på riktigt. Moderaterna. Tar konsekvensen av att deras samlade skatteförslag sänkte skatterna mest för höginkomsttagare, inte för dem med högst marginaleffekter och ska därför fundera ut en ny skattepolitik.
Demonstrationerna på årsdagen av Irak-invasionen gav sitt stöd åt terrorn mot den majoritet av irakierna som tycker att de fått det bättre efter Saddams fall. Friktion låter sig inte förvånas – arrangörerna är ju desamma som i fjol. Staffan Heimersson undrar varför den svenska vänstern protesterade mot störtandet av Saddam men inte Aristide. Aristide var ju trots allt demokratiskt vald. Å andra sidan: Sen när brydde sektvänstern sig om sånt?
Folkpartiet. Det borde finnas övergångsregler för hur snabbt ett parti kan sadla om från liberalt till främlingsfientligt, så att väljarkåren hinner vänja sig. Pär-Axel Sahlberg. Den ende i s-riksdagsgruppen som sa nej till
diskriminerande övergångsregler för EU:s nya medborgare.
Fyrtiotalistkramarna i Egendomsskattekommittén. Vill sänka förmögenhetsskatten så att fyrtiotalisterna kan bo kvar i sina subventionerade villor, vilket dagens förvärvsarbetande får pröjsa med högre skatt och högre marginaleffekter. Industriavtalet. Trots de låga procentpåslagen lär det bli reallönehöjningar.
Olle Schmidt, Marit Paulsen och Cecilia Malmström (fp) borde från sitt Brysselperspektiv ha en plattform att ta Leijonborg i örat, men väljer att sitta still i soffan. Erik Ullenhag och Lennart Rohdin (fp) sätter sina partikarriärer på spel för sin övertygelse. Det borde vara en självklarhet för varje liberal, men i folkpartiet är de en utrotningshotad art.