Nytt hopp om
politiken i Italien
Frondören går på bio och finner oväntade motströmmar mot Berlusconi-regeringens söndervittring av statens institutioner. Ett motstånd som tror på politik och ser sociala strukturer.
Recension
”Mi piace lavorare” (Mobbing). Regi: Francesca Comencini. Italien 2004.
Det första som slår mig, och detta är ett intryck som står sig rakt igenom filmen, är att den här filmen är så satans svensk. Så mycket politik. Så mycket medvetenhet om sociala strukturer. Så lite estetik. Och en av huvudpersonerna är en 10-årig flicka. Så svenskt. Och så oitalienskt.
Men sedan, efteråt, inser jag att filmen faktiskt blir intressantare om man betraktar den i dess italienska kontext. För tydligen håller någonting på att hända i Italien, något som i media helt överskuggas av Berlusconis korruption och klavertramp.
Mobbning på jobbet
Francesca Comencinis film ”Mi piace lavorare (Jag gillar att arbeta) handlar om mobbning på arbetsplatsen. Anna (Nicoletta Braschi), en ensamstående kvinna i yngre medelåldern, arbetar i ett större privat företag.
Luktar mycket Fassbinder
Av någon anledning hamnar hon i onåd hos chefen och tilldelas därför allt meningslösare uppgifter. Hon kastas ut från sitt kontor, tvingas lära upp sin efterträdare, varefter hon ges i uppgift att föra bok över hur mycket de anställda använder kopieringsapparaten.
När hon sedan klagar över tristessen blir hon istället skickad ner på lagret, där hon ska mäta och utvärdera lagerarbetarnas effektivitet. Här möts hon naturligtvis av en accelererande fientlighet från lagerarbetarna tills det oundvikliga sammanbrottet kommer.
Så långt luktar det mycket Fassbinder. En
kvinna utsätts för
förödmjukelse efter förödmjukelse och bryts till sist
ner totalt av
omgivningens press.
Och precis som hos Fassbinder finns det en och annan person som vill väl,
men som inte har kapacitet att sätta sig emot det strukturella förtrycket.
I ”Mi piace lavorare” figurerar
således en förstående invandrarkvinna, samt en lagerarbetare
som
diskret river ner fikarummets pinupbilder. En fin gest, men som
knappast gör någon skillnad i det stora hela.
Frön till förändring
Nej, det är faktiskt till slut facket som står för räddningen.
Och
det är detta som är så oväntat: att det i slutändan
är till en
viktig samhällsinstitution hoppet ställs. Det är detta som
får mig
att tro att vi faktiskt ser frön till en förändring i Italien.
Ökad tilltro till att handla kollektivt
Denna förändring verkar vid första anblick paradoxal: samtidigt
som statsinstitutionerna vittrar sönder under Berlusconi tycks det
alltså finnas underströmmar på mikronivån som går
emot ökad
medvetenhet och ökad tilltro till kollektiv handling.
Man skulle givetvis kunna avfärda detta med att det trots allt bara
är en film. Men saken är den att filmen baserar sig på en
sann
historia. Och dessutom: Den andra större italienska film som
presenterades på den nyligen avslutade Berlinalen handlar om anorexi
och kvinnoförtryck.
Frondören