Europaparlamentet i Bryssel

Det nya landshövdingeresidenset. Att partierna väljer att föra fram sina tråkgiaste kandidater är en viktig anledning till att valet till Europaparlamentet kommer att gå omärkt förbi.

Sparkad ända till Bryssel

Det låga valdeltagandet, okunskapen om Europapolitiken och anti-EU-aktivismen är konsekvenser av en förstenad idé om nationalstaten som den främsta och viktigaste politiska arenan. Det kan förändras om EU-poliken ges den betydelse den är värd.

Men istället för att satsa stort på politik och kandidater och visa vilka konfliktlinjerna är, har de svenska partierna bestämt sig för motsatsen. Toppkandidaterna på de listor till Europaparlamentsvalet som nu börjar ta form är ett hån mot de svenska väljarna.

Utmana det nationella navelskåderiet

Hur ska Gunnar Hökmark (m), Inger Segelström (s), Lena Ek (c), Anders Wijkman (kd) och mp-dubbeln Carl Schlyter och Eva Goës få fart på den viktiga ideologiska och sakpolitiska debatt som så väl behövs? De har ju alla under decennier misslyckats med just det. (Schlyter har förvisso inte haft chansen, men med utträdet som viktigaste fråga är förutsättningarna begränsade.)

Europaparlamentet har efter två mandatperioder blivit stället sparken uppåt riktas mot för dem som inte kan få en välbetald generaldirektörspost eller ett landshövdingeskap.

Undantagen drunknar

Vänsterpartiet och folkpartiet är förvisso undantag. I Jonas Sjöstedt och Cecilia Malmström har de Sveriges två främsta EU-politiker, som var och en har en idé att förmedla. Men för att de ska lyckas får det inte vara för mycket politisk smet runt omkring, för då drunknar de.

Stället sparken uppåt riktas mot

En anledning till att partierna inte satsar hårt inför den 13 juni är att valet i så fall skulle dra uppmärksamhet från den nationella arenan. Där konkurrerar partiordförandena om strålkastarljuset och vill inte bli störda.

Utifrån deras position – nedgrävda som de är i den eviga kampen mellan socialdemokrati och opposition – framstår nog också Europapolitiken som oviktig. Den passar inte inom de konfliktlinjer som nationalpolitiken handlar om och som de satsat sina liv på att positionera sig i. Ett starkt Europaparlament skulle dessutom ta makten ifrån dem.

Slutsats? Tja, Europapolitiken förblir tråkig ytterligare en femårsperiod, eller till dess någon på allvar vågar utmana det nationella navelskåderiet. Under tiden får de roliga grabbarna och tjejerna i Riksdagen underhålla med spirituella debatter. Läs Göran Hägglunds linjeartikel på DN-debatt härom veckan till exempel. Den var extra kul.