En studie i retorisk statistik

Det dröp av billig retorik och slag under bältet när Bo Rothstein och Sigbrit Franke nyligen tog sig en ny svängom i debatten. Men bakom de hårda orden döljer sig en ganska bedräglig läsning av ganska självklar statistik.

19 januari brände Bo Rothstein av en rejäl salva mot universitetskansler Sigbrit Franke på DN-debatt. Franke skulle ha tolkat svaren på en enkätfråga felaktigt, och Rothstein implicerar att detta skett för att hon ville komma till slutsatsen att många kvinnliga doktorander diskrimineras.

Rothsteins artikel dryper av retorik. Eller vad sägs om följande:

Artikeln dryper av retorik

”Detta är ingenting annat än en bedräglig redovisning av data. Det går inte att finna stöd för detta förfarande i någon av de allmänt vetenskapliga metodböckerna jag konsulterat.”

Metodböcker?

Är det någon som inbillar sig att Rothstein suttit och slagit i metodböcker för att se om Franke betett sig vetenskapligt? Frankes svar håller sig på samma nivå:

”med tanke på de många och ofta osakliga påhopp som [Rothstein] gjort på forskning och forskare inom området jämställdhet/genus under senare år torde både psykologiska och maktteoretiska förklaringsmodeller behöva tillgripas.”

Åhå. Men om vi bortser från retoriken, vem har rätt? Denna fråga verkar ingen av dem som kommenterat ordväxlingen ha bemödat sig om att rota i, vilket säger en hel del om debattörerernas vilja att hålla sig till sakfrågorna, och/eller deras förmåga att självständigt värdera enkel statistisk information.

Frågan till doktoranderna

Så häng med. Frågan som ställts till doktoranderna är som följer:

”Har du blivit särbehandlad på grund av din könstillhörighet?” De svarande fick sju alternativ, från ”inte alls” till ”i mycket hög grad”. Frågan ställs för fyra kategorier så att det kan utrönas om särbehandlingen kommer från andra doktorander, av lärare, av handledare eller av administrativ personal.

Rothstein visar triumferande att det på varje fråga är ungefär 80 procent som svarar ”inte alls”, och frågar retoriskt hur Franke kan få detta till att 45 procent blivit särbehandlade.

Sannolikt har några blivit särbehandlade av bara en grupp

Men vad betyder det att 80 procent svarat ”inte alls” på alla frågorna? Det vet vi inte utan ytterligare information. Det kan vara så att de som svarat att de ”inte alls” blivit särbehandlade av andra doktorander är samma personer som svarat ”inte alls” på de andra frågorna. Men det sannolika är att det gäller vissa, men inte alla.

Det skulle således kunna vara ”bara” 20 procent som blivit särbehandlade. Men det skulle också kunna vara så att hela 80 procent blivit särbehandlade av åtminstone en av de fyra kategorierna. Franke har därför kollat hur många som svarat ”inte alls” på samtliga fyra frågor. Det är 55 procent. Således har 45 procent blivit särbehandlade, åtminstone mer än ”inte alls” och åtminstone av någon av kategorierna lärare, handledare, andra doktorander eller TA-personal.

Rimligt av Franke

När Rothstein beskriver vad Franke gjort, heter det att hon skapat ”en 28-gradig skala där alla som fyllt i något av fälten 1–27 anses utsättas för särbehandling på grund av kön”. Det är ett mycket konstigt sätt att beskriva vad som faktiskt är ett helt rimligt förfarande när frågor ställts på det sätt som skett här.

I ett senare inlägg har Rothstein fått hjälp av en matematiker som räknat ut att den som svarar ”inte alls” på alla fyra delfrågorna använder en av 2 401 möjliga svarskombinationer. Jaha? Sådana beräkningar är relevanta om folk fyller i enkäterna helt slumpmässigt, vilket knappast är fallet här.

Rothstein vilseleder faktiskt en smula

Rothstein påstår också att särbehandling är ett allvarligt problem endast för fyra till sju procent av doktoranderna. Då bortser han från att de som svarar nekande när frågan ställs angående lärare mycket väl kan välja alternativet ”i mycket hög grad” när frågan gäller någon av de andra grupperna. Rothstein anger således den undre gränsen, men det skulle kunna vara mycket högre. En smula vilseledande faktiskt.

Rimligt resultat

Det omdebatterade resultatet är självfallet högst rimligt. Även om de flesta i universitetsvärlden är trevliga och jämställda, finns det en hel del rötägg och stofiler när det gäller jämställdheten, oftast är det så enkelt att de är lite äldre och vana vid ett mycket mer patriarkalt samhälle än dagens. Beakta vidare att det tar några år att doktorera. Det är verkligen inte förvånande att knappt hälften av de kvinnliga doktoranderna någon gång under sin utbildning råkat ut för någon av dessa figurer.

Det betyder inte att det präglar doktorandens vardag, men det är ändå trist när det händer, och det kan ofta undvikas genom ökad medvetenhet och eftertanke. Något som inte präglat ordväxlingen på DN-debatt.