Jag har inte hiv
Inte heller syfilis. Det vet jag och det vet Ryssland. För de har testat mig två gånger för hiv och två gånger för syfilis. Svenska studenter som kommer hit och knullar runt är ett stort problem så det är ju bra att de har koll på mig.
På Sovjet-tiden, innan allt det här tjafset om öppnare gränser och fri rörlighet inom landet, då hade de saken under kontroll, men nu…
För att få ett studentvisum som gäller längre än tre månader måste man ha ett intyg på att man är hiv-negativ. När man sedan kommer till Ryssland så kräver GUVD, den lokala polismyndigheten, att man registrerar sig. Då måste man göra ännu ett hiv-test, om man skall stanna längre än tre månader. Den ena handen vet inte vad den andra gör.
Ett test till
När jag gick till doktorn för en öroninflammation var syfilistest obligatoriskt. När jag kom tillbaka till samma doktor en månad senare för att kolla en leverfläck var jag tvungen att testas för syfilis igen. Det hjälpte inte att jag bedyrade att jag levt ett stilla och händelselöst liv den senast månaden – testas skulle jag.
Vanligt bland kriminella att ligga med skandinaviska studenter
Studenterna på universitetet måste genomgå en läkarundersökning från topp till tå en gång om året och det är ingen som tycker att det är något konstigt med det.
Min lärare hånlog åt mig när jag påstod att man inte behöver visa upp ett negativt hiv-test när man ansöker om medborgarskap i Sverige. ”Det är en internationell norm, lilla gumman.”
Sovjetnorm
Jag tror att det till viss del också är en sovjetisk norm. Jag undrar: Är det för att de är mer sjuka eller är det för att de har har en annan uppfattning om vad som inkräktar på den personliga integriteten? Kanske tror de att individen inte själv kan ta hand om sin hälsa?
Förmodligen är det lite av varje. Hiv är ett stort problem i Ryssland i dag. Enligt den hånleende läraren hade 2 500 av 10 000 i S:t Petersburgs häkten hiv. Tänk att det är så vanligt just bland kriminella att ligga med skandinaviska studenter!
Frondören