Friktion fyller 100

Kalas. Efter fem år och 100 nummer passar Friktion på att byta adress och kostym. Och så skisserar vi en ny femårsplan (och nej, barnen på bilden är inte Friktions redaktion).

Friktion fyller 100

Fem år och 100 nummer. Till denna högtidsdag har vi gett Friktion en ansiktslyftning och flyttat in på den adress vi borde ha haft hela tiden. Dessutom har vi dragit fram det manifest som presenterades i nummer 1, sent i augusti 1998. Har det hänt något alls på fem år?

Tja. Manifestet innehöll fem ilskna konstateranden: Nationalstatstänkandet cementeras. Nymoralismen sprider sig. Sverige blir allt mer totalitärt. Feminismen blir en cirkus. Partismen drar demokratin i smutsen.

På två av dessa områden har det gått käpprätt åt skogen: Om nationalstatstänkandet var cementerat 1998, är det nu inristat i berggrunden. Det nypatriotiska Sverige av idag är än mindre ett EU-land. EMU-debatten var bisarr. Flyktingpolitiken är en tragedi. Och de partier som vågat andas om bristyrkesinvandring kallas extrema.

Borgerligheten är så svag att Leijonborg är dess starkaste kort

Tesen om det totalitära Sverige byggde på att socialdemokrater och socialdemokratiskt tänkande dominerade hela samhällslivet. Detta har nu kompletterats med Göran Persson och hans cyniska maktpragmatism. Och borgerligheten är så svag att Lars Leijonborg nu är dess starkaste kort. Vem kunde tro det?

På andra områden har det faktiskt hänt en del positivt. ”Nymoralismen sprider sig” skrev vi, och klagade på Alf Svensson och allmän bögnoja. Alf Svensson är sig lik, om än gaggigare, men i år talade en Muf-mupp på Pridefestivalen och en del schyssta lagändringar har det också blivit.

Nog om det förflutna och över till nästa femårsplan: Vad bör göras?

Avslöja solidaritetsrasisterna

EU sluter sig på ett allt mer osmakligt sätt, och i Sverige tolkar vi Schengenreglerna mycket striktare än vi skulle behöva. Samtidigt pekar etablissemanget finger åt danskarna och ger sken av att Sverige spelar i en helt annan liga.

Enskilda politiker tar parti för enstaka, särskilt ömmande fall. Godtycket ökar och rättsäkerheten brister. Ingen påpekar det uppenbara: Rättssäkerheten är störst vid fullständig öppenhet – eller fullständig slutenhet. Istället solar sig våra folkvalda i solidaritetens glans när de vurmar för Emina och andra som fastnat i kvällstidningarna, men låter samtidigt avvisningarna fortgå i det tysta. Om ett par decennier skäms vi som tyskarna.

Inför klasskunskap i politiken

Utanförskapet i förorten är verkligt. Verklig är också den politiska oförmågan inför problemen. Folkpartiets språkkrav var lika taffligt som Marie Antoinettes bakelser.

Men partiets framgång fick likväl folk att fatta att det behövs ett nytt politikområde. Kanske var det en vändpunkt för den svenska politiken. Riktningen är i så fall ännu oklar. Tiden får utvisa om vi är på väg mot USA eller Danmark.

Problemet i den nya klasspolitiken är dock det samma som i den gamla: Föräldrars brist på socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital ger barn som väger för lite när de föds men för mycket några år senare, skolkar mer, misslyckas mer, missbrukar mer och tittar mer på tv.

Socialdemokraterna har glömt hur det var man gjorde

Folkpartiet har glömt att det en gång i tiden förstod detta. Frågan är om det nu kan påminna sig om att komma ihåg. Socialdemokraterna vet att de en gång visste, men har glömt hur det var man gjorde.

Fatta möjligheterna med den nya världsordningen

Det är rätt att störta diktatorer för att bidra till demokratisering, men inte med vilka medel som helst och bara om man är väl förberedd. Så enkel är den princip som borde styra Sveriges, EU:s, USA:s och alla andra demokratiska staters förhållande till staterna i Mellanöstern, Centralasien, Kuba, Nordkorea, Kina med flera.

Det blir ingen fred mellan Israel och palestinierna utan att också resten av Mellanöstern förändras i demokratisk riktning. I decennier har omvärlden klagat på Israel – och ofta med rätta – men aldrig någonsin ansträngt sig för att Syrien, Jordanien, Egypten, Saudiarabien, Irak och Iran ska bli fungerande demokratier som Israel och omvärlden kan lita på.

När kommer Sverige satsa sina demokratibiståndspengar i Arabvärlden och när bildas den stora arabiska människorättsorganisationen?

Upp till försvar för miniräknarfeminismen

Det största problemet med kvoteringspolitiken är att många medelålders män känner sig anklagade för att de skulle ha fått sina positioner på grund av könet och inte kompetensen (vilket de också ofta fått) och kränkta vägrar ta till sig några som helst argument.

För att göra något åt saken måste miniräknarfeminismen stärkas. Detaljerad lönestatistik, tidsanvändningsstudier, studier av chefstillsättningar, statistik om våldtäkter, våld i hemmet och sexuella trakasserier måste upp i offentligheten igen för att problemen ska bli omöjliga att avfärda med att de löser sig med tiden.

Man ska inte bortse från de strukturella förklaringarna till förtryck och ojämställdhet, eller behovet av feministisk teoribildning. Men för att gubbarna ska förstå och bättra sig måste de först se konsekvenserna av problemet.

Motarbeta intressejournalistiken

Vem vill läsa en krönika som är ett TT-telegram fyllt av fraser från ZTV, och som åberopar ”alla”, ”var och en” och ”de flesta ekonomer” som stöd för sina åsikter? Avskaffa bildbylinen och inför en källförteckning!

Och är det inte proffstyckare med åsikter men utan kunskaper som lusar ned medierna är det undermåliga undersökningar av allt från opinion till livsmedel. Okritiskt förmedlas budskap från penningstinna intresseorganisationer som nyheter, när det egentligen är själva intresset bakom som är uppseendeveckande.

En krönika som är ett TT-telegram fyllt av fraser från ZTV

”Läsandet går ned”, men istället för att satsa på biblioteken sänkte man bokmomsen. ”Barnfamiljer har inte råd med mat”, men istället för att höja barnbidraget sänktes matmomsen. ”Kvinnor har inte tid att göra karriär”, men istället för att ställa gubbarna mot väggen vill de sänka momsen på hushållsnära tjänster.

Nyheterna presenteras som inlägg på DN-debatt så att hela mediedrevet ska hänga på. Men det är sällan som intresset bakom analyseras. Kanske har DN ett intresse i detta? När kommer i så fall DN-debattaffären?

Ducka för symbolpolitiken

Är det något Persson har lärt av polaren Blair är det att politik inte handlar om att förändra samhället, utan om att behålla makten. I Sverige tar det sig uttryck i symbolpolitik enligt ABF-manual.

Alla politiska problem har en enkel lösning: Tillsätt en studiecirkel! Det funkar i alla lägen: När 30 år av integrationspolitik skapat större, inte mindre klyftor, i samhället, eller om nedmonteringen av psykvården gjort gatorna farliga. När den repressiva narkotikapolitiken att knarkarna dör som flugor, samtidigt som ungarna partyknarkar som aldrig förr.

En studiecirkel ger regeringen något att skriva i bokslutet

Jämfört med att bedriva politik är studiecirklar lätta att verkställa, kostar småkulor och ger regeringen något att skriva i bokslutet, om någon skulle få för sig att fråga vad regeringen gjort åt problem X: ”Se, vi har inrättat integrationsverket, Forum för levande historia, och tillsatt Björn Fries, Margareta Wadstein och Anders Milton”.

Avbytarbänken tittar på och lär sig. Folkpartiet lyckades få sitt språkkrav att framstå som ett misstag i farten, när det i själva verket lyftes av samma strategiska skäl som när folkpartiet i dag kräver 500 000 nya poliser: Inte för att det löser något konkret politiskt problem, utan för att mellan raderna tala om att partiet har slutat mjäka och dragit på den blå ledartröjan.

Säg nej till Sverige!

Sverige suger: Centralbyråkratiskt. Gemensam författning. Gemensamt försvar. Gemensam valuta. Och dessutom en riksbank i Stockholm som tror att samma ränta passar lika bra i Lund som i Kiruna, och som prioriterar inflationsbekämpning framför hög sysselsättning. För Sveriges skull, säg nej till Sverige!

Nåväl, det var några punkter i Friktions nya femårsplan. Fler lär komma till innan nummer 200. Nu återstår bara att sätta igång.

– Friktions redaktion