Friktion

Om 1998, borgerligheten och Timbro (en tråkig historia).

Efter ännu en valförlust har nu borgerlighetens idŽarbete lagts ut på entreprenad till näringslivets intellektuella giganter Dick Erixon och P J Anders Linder. Resterande skärvor av hopp består av en kålrotskokande bondmora, Bildts nya kvinna och Bo Lundgren. Borgerligheten är mycket illa ute.

För den som hoppats på regimskifte och borgerliga framgångar blev 1998 ett väldigt tråkigt år. Efter en inte helt olovande vår, kollapsade den borgerliga oppositionen fullständigt när matchen började. Den tråkigaste valrörelsen i modern tid ledde till att socialdemokraterna bildade tråkigast möjliga majoritet.

På det hela taget genomtråkig politik

Efter att ha bytt ut (eller skrämt i väg?) några av de minst tråkiga ministrarna (som Annika Åhnberg) mot tråkigare varianter, började regeringen föra sin på det hela taget genomtråkiga politik. Förvisso inrättas ett superdepartement med både intressanta ministrar och intressanta uppgifter. Det tråkiga är bara att superministrarnas åsikter och insikter förekommer mer på tidningarnas debattsidor än i regeringspolitiken.

"Efter den välförtjänta valförlusten tog de borgerliga timeout."

Efter den välförtjänta valförlusten tog de borgerliga time-out. Absolut ingenting händer, Marit Paulsen och Bildts nya kvinna undantagna.

Och då, när ett kompakt idŽmörker lagt sig över borgerligheten, när liberalernas enda hopp står till en kålrotskokande bondmora som av grumliga skäl sökt sig till partiet, tänder Timbro ånyo hoppet.

Timbro, näringslivets lilla tankesmedja, som försett den svenska samhällsdebatten med otalet oumbärliga titlar ungefär som "Mer planekonomi?!" (Kurt Wickman), "Ännu mera planekonomi?!" (Kurt Wickman) och "Planekonomi? Är Ni inte klok?!" (Kurt Wickman).

"Hur kunde det gå så fel?"

Timbros alla tänkare i de vilt festande generationerna slog sina kloka huvuden ihop. Hur kunde det gå så fel, när vi hade så rätt?

"Skattesänkningsbudskapet gick uppenbarligen inte riktigt hem", funderar någon. "Därför borde vi krävt dubbelt så stora skattesänkningar, minst!" blir den inte helt oväntade slutsatsen.

"Vi lyckades inte förmedla vårt sociala patos!" konstaterar någon annan. "Finns det inget konsultföretag som kan sånt?"

Till slut enas frihetskämparna om att de borgerliga har förlorat kampen om flera värdeladdade politiska begrepp, däribland rättvisa. I ett anfall av klarsynthet bestämmer man sig för att försöka mejsla ut ett borgerligt rättvisebegrepp att användas i kampen mot vänsterns rättviseflummeri om att alla ska ha lika lite. Den intellektuella dimman lägger sig snabbt igen när Dick Erixon (c), hjärnan bakom den mest misslyckade personvalskampanjen (någonsin, alla kategorier, alla partier), sätts att leda arbetet kring borgerlig rättvisa.

Försök att rensa historien.

Timbro avslutar året med ett allvarligt menat försök att låta en övervintrad Frihetsfrontare rensa bort alla socialliberaler ur den svenska liberalismens historia. Man kan med fog fråga sig på vad sätt dylik historieförfalskning gör det enklare att bryta den socialdemokratiska hegemonin i Sverige. Fast detta kanske är ett sekundärt mål för Timbro?

Den rödgröna röran deklarerade nyligen på DN-debatt att de tänker regera tillsammans mandatperioden ut. Om samarbetet överlever interna konflikter, kommer de sannolikt att lyckas. Dagens borgerlighet tänker uppenbarligen inte bjuda något motstånd.

hem | arkiv | topp

Friktion är Sveriges enda oberoende ledarsida värd namnet. Friktion utkommer varannan måndag på www.friktion.se.
© Friktion 1998.