Det är vida känt att Göran Persson av sina medarbetare (oftast i anonyma uttalanden) anses vara en fena på det politiska rävspelet - men att ingen egentligen vet var han står politiskt.

Fenomenet är synnerligen vanligt, inte bara i partierna. Den ledare som vill nå den hierarkiska toppen måste hålla sig väl med så många som möjligt. Det säger sig självt att det lättast låter sig göras från okontroversiella medelvägsståndpunkter - eller inga ståndpunkter alls.

Perssons skicklighet går långt bortom detta. Han har knappast rykte om sig att vara utslätad, feg eller att ständigt inta okontroversiella ståndpunkter. Tvärtom har han lyckats skapa sig en profil som handlingskraftig, envis och ganska kontroversiell.

"Ministrar flyr regeringen hals över huvud"

En stor del av hemligheten bakom Persson framgångar som statsminister är att han omger sig med statister.

Ministrar flyr regeringen hals över huvud. Gång på gång demonstreras att Perssons tillit till fackministrarnas professionalitet är obefintlig. Inte för att alla fackministrar helt saknar professionalitet - utan för att Persson inte tycker sig behöva någon.

Således kan Persson både sänka och höja barnbidraget med åtskilliga hundralappar utan att ha någon som helst kontakt med socialministern. Det konstiga är inte att Margot Wallström avgick så snart efter valet. Det konstiga är att hon spelade med under hela valrörelsen.

Anders Sundström, Margots efterträdare, gjorde en kort och föga intensiv insats som socialminister, sedan han förgäves lockats med att antal andra minsterposter. Därefter flydde även han.

Det är ingen hemlighet att Sundström under förra året tvingades ägna sig nästan uteslutande åt att försvara en regeringsåsikt som han själv inte delade, nämligen att Barsebäck bör stängas. En sådan uppgift är knappast drömjobbet för en politiker, och Sundströms halvhjärtade resonemang om biobränsle och vedeldning visade med all önskvärd tydlighet att han vantrivdes med uppgiften.

När Sundström blivit bankdirektör var det så dags för den tredje socialministern på lika många månader. Utnämningen av Lars Engqvist väckte viss kritik. Engqvist är en politisk kameleont, sades det. Han är förnyare ena ögonblicket, för att i nästa låta som en riktig traditionalist.

Kritiken tyder på att Persson - utifrån sitt perspektiv - har gjort ett utmärkt val. Ty vad Persson söker, är inte professionella fackministrar med bestämda uppfattningar inom sina områden. Persson söker politiska statister, som på ett folkligt sätt kan förankra vad som helst utan att besväras av eventuella egna ståndpunkter.

Engqvists breda arbetarskånska i kombination med hans minst sagt flexibla politiska linje gör honom till den perfekte statisten i Perssons regering.

- Konsten att göra upp med sossar.

- Konsten att göra upp med sossar.

hem | arkiv | topp