 |
|||||
 Utvecklingen efter den tyska regeringsbildningen är betänklig för den som bryr sig om Europas gemensamma framtid. Efter en valkampanj i god Clinton/Blair-anda var förväntningarna höga på den tillträdande kanslern. Schröder gick till val på förnyelse och arbete för Tyskland. Sedan dess har han dock inte gjort mycket väsen av sig.
I väntan på Schröder får det tyska folket hålla till godo med en skattereform, som knappast är revolutionerande och som definitivt inte skapar några nya jobb. Och prognoserna för tillväxt och sysselsättning justeras hela tiden nedåt.
Så har t ex Lafontaine hävdat att Bundesbank är "barnslig" som inte sänker räntan. Vidare har Flassbeck, finansministerns statssekreterare, ordinerat högre löneökningar som åtgärd mot arbetslösheten.
Priset togs dock när beskedet utgick, att regeringen som julklapp till det tyska folket planerar att skicka ut presentkort på 400 mark per person. Finansieringsfrågan är ännu oklar, men tanken att man försöker komma runt Bundesbanks monopol på sedelutgivningen ligger inte långt borta. Bland förslagen saknas bara löntagarfonder för att det ska kännas som gamla goda Sverige.
Det är förvisso bra med omväxling vid makten - Kohl hade trots allt suttit i sexton långa år - och Tysklands "rödgröna röra" kan sålunda ha ett existensberättigande trots den fatala bristen på nya idéer.
Det vore därför önskvärt om förnyaren Schröder någon gång ville slå näven i bordet och ge traditionalisterna en match. Men tyvärr tycks samma prioritering gälla i Tyskland som i Sverige: partiets väl går före landets. Och i detta fall även före Europas väl.
|
 |
 |
|
||
|
|||||
|
|||||
| Friktion är Sveriges enda oberoende ledarsida värd namnet. Friktion utkommer varannan måndag på www.friktion.se. © Friktion 1998. |
|||||
