Den mest extrema reaktionen stod kanske brittisk press för: Trots att det inte framkommit några uppgifter som tyder på mordbrand, beskriver man instinktivt och omedelbart det inträffade som ett rasistdåd, som att Sverige är sargat av raskrig.

Den beskrivningen säger så uppenbart mer om ett England som ser sig som härjat av motsättningar under raslig eller etnisk etikett, än om den faktiska brandolyckan på Hisingen. Och detsamma gäller de svenska medias etnifiering av branden.

Uppenbara fakta.

På ett konkret plan är reaktionen i bästa fall endast osaklig, som alla de maningar till solidaritet mellan svenskar och invandrare som dykt upp under den gångna veckan; ett sätt att lätta på känslan av vanmakt och skuld. Kanske kan sådana reaktioner leda till något positivt.

I värsta fall är etnoperspektivet rent ut sagt osmakligt. När man försöker finna orsaken till branden i de omkomnas ursprung, kultur, hudfärg eller religion, är det att öppet lägga skulden på de direkt och indirekt drabbade.

Fördomsfullt, insiktslöst, inskränkt.

Och där någonstans kommer vi in på vad det egentligen handlar om: Att inte brandkatastrofen i sig, men väl de fördomsfullt etniska perspektiven i massmedias rapportering, talar om hur kapitalt dryga femtio år av svensk invandrar- och integrationspolitik har misslyckats. Hur det inte går att tvinga in folk i en påhittad gemenskap de inte vill vara en del av. Hur staten i sin iver att integrera systematiskt har stängt ute och tryckt ned just dem som den påstått sig vilja värna.