Demokratiutredningen, som tillsattes i våras, ska undersöka hur den svenska demokratin ska ta sig an de utmaningar som EU, globaliseringen och IT ställer svenskarna inför, dem Persson kategoriserade som "vi".

I den senaste skriften Det unga medborgarskapet (SOU 1998:101) fastställer Henrik Oscarsson hur misstron bland ungdomar mot partier och politker har ökat de senaste trettio åren. Ungdomar bestämmer sig allt senare för hur de ska rösta, och partiidentifikationen har minskat drastiskt. Andelen ungdomar som svarar ja på frågan "Är du intresserad av politik?" har dock inte minskat.

Mats Trondman försöker ta ett kulturanalytiskt grepp på ungdomar och demokrati. Genom statistik från svenska valundersökningar, SCB och Ungdomspolitska kommittén drar Trondman slutsatserna att ungdomars politiska intresse tar sig annat uttryck än vuxnas. Internationella frågor, miljöfrågor och lokala och vardagsnära frågor engagerar mest - frågor som inte ligger i de politiska partiernas vanliga diskurser.

Subjektiviteten utgångspunkt för ställningstagande.

73 procent av ungdomarna upplever att de inte kan påverka rikspolitiken. Nästan hälften anser sig inte kunna påverka folkrörelserna. Endast tre procent tycker att de har stora möjligheter att påverka lokalpolitiken. Däremot upplever många att de kan påverka den egna utbildningen och vardagen i skolan och på fritidsgården. I de frågor som ungdomar berörs av direkt där lyssnar vuxna, men "otvetydigt är ungdomar mycket kritiska och hyser stor misstro till politiker".

Viljan att agera utanför partierna är ett tecken på att många ungdomar inte tillhör "vi sossar". Politiken har individualiserats. Problemet är inte att politik är för tråkigt menar Trondman: "Jag tror helt enkelt att de flesta ungdomar är mer politiskt seriösa än så... För att ha roligt behöver man inte politik, men politik, däremot, skall vara rolig och levande som politik."

Det saknas levande politik i levande kulturer men för många ungdomar är den rådande partipolitska kulturen död. Majoriteten vägrar vara vi med det politiska etablissemanget samtidigt som de partipolitiskt aktiva isolerar sig. I Aktuellt den 22 juli förklarade Ung vänsters ordförande Jenny Linddahl organisationens starka stöd bland ungdomar med att vänstern inte förknippas med etablissemanget som andra. Politikerstämpeln i vänstern är svagare och därför går det bra.

Industrisamhället och dagens demokrati skapades parallellt. Industrisamhället förändras och därför borde även demokratin förändras i sina grunder. Militanta veganer och andra som inte respekterar demokratiskt fattade beslut kanske inte brister i respekt för demokratiska värderingar, utan främst ger uttryck för bristande förtroende för dagens politiska system: En demokati som bygger på partier ungdomar inte identifierar sig med, till och med misstror.

Ingen gemensam identitet.

Faran för Trondman är att "framgångsrika projektmakare ... kulturellt skambelägger de folkliga klassernas ungdomar, som t.ex. föredrar en Bryan Adams-ballad framför P1:s utbud", och att det inte skapas en motkraft. Om de som inte är en del av eliten inte är organiserade, har de inte heller ett forum för att diskutera förändringar. Ungdomars viljeyttringar i tex enkäter blir ointressantare när de inte föregås av organiserade diskussioner som alla har tillgång till i exempevis politiska ungomsförbund.

Man bör nu fråga sig om det är den politiska kulturen i Sverige eller ungdomskulturerna det är fel på. Byter vi ut "ungdomar" mot "invandrare" finner vi likheter i problemen med att bevara legitimiteten hos det politisk systemet. Eftersom politikens mål knappast ska vara att anpassa befolkningen till systemet i en föränderlig värld, utan se till att de goda delarna från förr bevaras även för framtiden, är det det politiska systemet som ska förändras.

Fungerande politisk offentlighet.

En fungerande politisk offentlighet drev socialliberaler och arbetarrörelse mot parlamentarisk demokrati på 1800-talet och borde vara drivkraften i demokratin även för framtiden. Men samhället styrs av partier och folkrörelser vars identiteter är helt ur tiden. Den offentlighet och därmed det inflytande som ungdomar säger sig vilja ha blir därför oåtkomlig för de flesta.

Det behövs radikalare åtgärder än ungdomsråd och politiska nätverk för att bevara den frihet som demokratin garanterat och skapat. Medborgarskapet måste återupprättas i en ny form, inte bara omdirigeras i gamla strukturer. Om "vi svenskar" och "vi sossar" inte längre är samma sak finns det inte heller någon anledning att hela Sverige ska ingå i en och samma offentlighet.

Besluten måste fattas där förutsättningarna finns för att alla ska kunna delta. Där kan individualiseringen kombineras med känslan av gemensamt ansvar. Det lokala självstyret måste vara viktigare än nationell utjämning.

Pseudosossarna ser bara hoten.