Vänstern - den starka statens vän - gör i Sverige ett nästan världsunikt motstånd mot överstatlighet. Slutsatsen måste vara att den svenska vänstern inte alls är vän av den starka staten - bara vän av den starka nationalstaten.

Högern å sin sida, visade ett tag upp ett rejält EU-engagemang, men så fort omröstningen var vunnen, lade man ner verksamheten. Euron och Maastricht har SAF nog aldrig gillat - det har ju med politik att göra. Och de svenska liberalerna vågar inte ta ordet federalism i sin mun.

Här står Sverige i dag, med en regering vars agerande i EU får bromsklossarna i Storbritannien att framstå som progressiva Europaivrare. Det behöver knappast tilläggas att den som vill diskutera överstatlighet bortom Europanivå hamnar i Andromedagalaxen relativt andra debattörer.

Nymoralismen sprider sig.

Miljöpartister vill bestämma vad vi ska äta, och framför allt vilket land det ska komma ifrån. Kristdemokrater vet att berätta för oss om vi ska vara gifta eller bo sambo. Och det dräller av folkpartister, som kallar sig för liberaler, men som har bestämt sig för att homosexuella inte klarar av att vara föräldrar.

Det som en gång var en allmänt accepterad tanke, att det i en liberal demokrati bör finnas en ganska tydlig gräns mellan offentlig och privat moral, tycks i dag bara existera på ett akademiskt plan.

Nymoralismen har blivit folkhemsfundamentalisternas senaste tillflyktsort, en strategi för att bevara makten över det vi alla lärt oss kalla svenskt.

Sverige blir allt mer totalitärt.

Således går partiet till val med ett enda beskedet till väljarna: »Vi vill ha makt. Ge oss den, så ordnar vi resten.«

För att uppnå de två målen, måste socialdemokratin ha två verktyg. För det första behövs det ungefär fyra personer som förstått att Sverige behöver ett minimimått av marknadsekonomi och tillväxt för att inte stagnera. För det andra behövs (av demokratiskäl) ungefär fyra miljoner röstberättigade som kan hålla partiapparaten vid makten.

Hittills har strategin varit någorlunda lyckad för partiet, med den effekten att det i de flesta kommuner sitter socialdemokratiska politiker som växt samman med den kommunala förvaltningen. Om allt detta är det knappt någon som orkar bråka längre.

IB? Sanningskommission? Visst. Men inte behövs det nån kommission för att se det uppenbara: Det finns sossar över allt!

Feminismen blir en cirkus.

»Jag är inte feminist för jag tycker att det ska handla om kompetens« kvider någon, sponsrad av Timbro. En av landets större ledarsidor vägrar se könsmönster i samhället eftersom tidningens linje är individualistisk. Åsikten tycks vara att det bara är statliga strukturer som kan inskränka individens frihet.

Över allt i samhällsmaskineriet sitter 50-åriga män och päser med armbågarna riktade utåt och neråt. De försvarar sin position med strukturer de själva skapat. Strukturerna upprätthåller maktbalansen till deras fördel. Vem sa något om kompetens? Dessa herrar har inte investerat i sitt eget humankapital på decennier, och tänker knappast göra det innan det är pensionsdags.

Feminismens mål är att kvinnor inte ska ses som representanter för sitt kön. Det är egentligen inte särskilt svårt att begripa, så länge folk inte aktivt går in för att göra cirkus av debatten. Eller vad säger du, Robinsson-Åsa?

Partismen drar demokratin i smutsen.

I hela landet finns dammiga partilokaler där lönebidragsanställda ombudsmän producerar uselt layoutade flygblad för skattemedel. Samtidigt har svenska fritidspolitiker så usla villkor att ingen vettig människa vill ge sig in i träsket. Således styrs våra kommuner till stor del av socialt missanpassade som inte har några andra vänner än partikamraterna och människor med ett extremt maktbegär.